on a clear night in june

Som vilken vanlig dag som helst egentligen, jag förväntar mig en precis lika vanlig ångestkväll men vågar inte riktigt tänka på det riktigt än. Men det är något som förändrar allt, något som inte har hänt på flera år. Det är ingenting speciellt egentligen. En fin tjej som ler när du går förbi. Nya människor som du börjar komma tillräckligt nära för att kunna skratta sådär så du inte kan prata riktigt längre. En kram från en pappa du önskar du inte brydde dig om egentligen. En ny mysig halsduk som får dig att sakna hösten ännu mer och en dag från helg med två människor du saknar så du dör lite och nyinköpt vodka. Men ändå förväntar jag mig ångestkvällen. Minns inte hur det känns utan, vet inte om det någonsin kommer att bli utan igen.

Så kommer kvällen. Jag väntar liksom bara, vet att det kommer när som helst. Smärtan i revbenen, andetagen som tar slut. Klockan blir sex, sju och vid åtta börjar man nästan bli otålig. Vid nio tänker man att snart, snart. Men det händer inte. Kvällen är helt okej.

Helt okej kanske inte låter så fantastiskt för någon annan. Men det finns inga ord för hur lättad jag är, jag kan inte sluta le. Jag klarade mig! Jag klarar mig! Ingen ångest, en hel kväll utan panik. Jag minns inte ens senast det hände, jag har haft ångestattacker varje dag de senaste åren. Varenda jävla dag. Så helt okej kanske inte låter så fantastiskt, men det är så mycket bättre än jag någonsin hade förväntat mig.

Hela inlägget blev nog snurrigt och dåligt skrivet nu men jag är så förvånad att jag inte ens kan tänka. Jag gråter nästan av lättnad just nu.