.

Jag hade glömt av att jag ens hade en blogg och jag kunde väl inte hittat den lägligare för nu är det höst och melankoli och jag känner mig så hemmastadd i kylan redan. Det ska bli fint att få vara lite höstig och slippa sol och strand och shorts. Kanske till och med kommer ihåg att blogga.

.

Jag kan inte skriva längre och jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen med allt. Jag orkar bara inte. Jag orkar inte.

Oh, but God, I want to let it go.

Day 26 → Have you ever thought about giving up on life? If so, when and why?

Varje dag. För att det gör så förbannat ont. För att jag har slutat tro på att det blir bra. För att jag inte klarar det. Fast jag måste. Jag måste bete mig så här, jag måste stanna.

heaven ain't close in a place like this

Jag vill bara åka. Inte om ett år, inte om tre år. Nu. Jag måste bort.




You know I'll always try

Day 25 → The reason you believe you’re still alive today.

Jag är rädd att min pappa ska lämna min lillebror också och han ska inte behöva gå igenom det utan mig. Jag vill inte att min mamma ska behöva stå ut med mer än hon redan har. Jag skulle sakna min syster för mycket. Jag kan inte lämna henne helt ensam på ett ställe som det här. Jag väntar fortfarande på att kanske få höra att min pappa älskar mig. Jag klarar det inte helt enkelt. Hade det bara påverkat mig så hade jag varit borta för länge sen. Men något får de här människorna att älska mig och det är obegripligt och jag förstår det inte men jag kan inte förstöra för de viktigaste människorna i världen.

Egentligen borde jag ha kikat fram bakom min mammas knäckta rygg och hatat dig

Day 23 → Something you wish you had done in your life.

Jag önskar att jag hade varit snällare mot min mamma. Jag önskar att jag hade ställt mig bakom henne när pappa stack. Jag önskar att jag hade berättat att jag älskar henne istället för att be henne dra åt helvete. Jag ångrar att hon fick alla dåliga dagar för att jag så gärna ville verka perfekt inför pappa. För att jag vägrade inse att min hjälte hade krossat hela familjen och att min mamma var lika mycket offer som jag. Jag önskar jag insåg redan då hur stark hon är.

You fight your war, I fight for my life

Day 22 → Something you wish you hadn’t done in your life.

Det finns en hel del jag önskar att jag inte hade gjort. Och jag menar.. självklart undrar jag hur det skulle blivit om jag inte gjorde de sakerna. Men jag var på bristningsgränsen, jag brydde mig inte om vad jag gjorde. Jag tänkte aldrig på vad jag gjorde både mot andra och mig själv. Jag kunde bara tänka på hur ont allt gjorde. Hur hemskt allt var. Till slut gick det inte ens att dricka bort smärtan, jag testade lite annat ett par gånger men smärtan kom bara tillbaka med dubbel kraft. Så jag var tvungen att göra något. Att långsamt ta livet av mig, att- på sätt och vis, göra med av med min själ. Jag gjorde allt jag trodde skulle hjälpa. Så alla gånger jag sårade människor gjorde jag det inte för att såra dem. Det fanns inte i min värld. Jag ville bara slippa ha så förbannat ont. Och det var egoistiskt, det vet jag. Men jag dog varje dag och förstod inte riktigt vad jag gjorde. Och jag önskar att de visste det, jag önskar att de visste att jag är faktiskt inte tjejen jag var då. Jag är på riktigt nu.

We can't stop here, this is bat country



Bästa filmen som någonsin gjorts.

Oh baby don't care no more, I know this for sure I'm walking out that door

Lite tumblr-favoriter bara. (Klicka på bilden för att komma till sidan)










'Cause I don't shine if you don't shine

Day 21 → (scenario) Your best friend is in a car accident and you two got into a fight an hour before. What do you do?

Jag åker till sjukhuset. Det är väl ganska självklart. Jag vill inte ens tänka på vad jag skulle känna, eller vad som skulle kunna hända. Jag skulle inte överleva. Jag skulle aldrig klara mig om något hände henne, aldrig. Jag låter inte folk komma nära, jag låter ingen veta allt längre. Så det finns ingenting utan henne. Jag finns inte utan henne. Ibland är hon det enda som håller mig vid liv, hon har omedvetet räddat mitt liv så många gånger. Så jag skulle inte överleva. Inte utan henne. Jag försöker att inte tänka så om folk, eftersom att alla försvinner. Men inte hon. Vem som helst men inte hon. Jag finns inte utan henne.

I'm young and I'm easily bored

Day 20 → Your views on drugs and alcohol.

Så länge man inte fastnar i det så älskar jag det. Ja eller, alkohol i alla fall. Jag har inte testat så mycket annat. Lite röka en gång eller två. Jag bryr mig inte så mycket om vad folk tycker om det, om de visste vad jag behöver ha i huvudet dygnet runt skulle de nog förstå. Jag älskar att fly, jag älskar den varma känslan i kroppen efter ett par shots. Jag älskar fester över huvudtaget. Den höga musiken, dansen, att prata med främlingar, att inte veta vad som kommer att hända. Det händer så mycket oförväntat, och man får så galna idéer. Jag älskar det.

Och det värsta är att om hon skulle läsa det här skulle hon anta att det handlade om någon annan

Jag vill att du ska sakna mig. Inte så du dör kanske, men sådär så vissa kvällar känns helt mörka och fel när inte jag finns där längre. Jag vill att du ska ha dåligt samvete och undra om vi kanske hade fixat det trots allt. Om vi kanske hade blivit okej tillsammans. För jag vet att vi hade det. Och jag vill bara att du ska veta det ibland. Jag vill att du ska gå in på min blogg ibland, inte kunna låta bli att le lite när du ser att jo jag klarar mig faktiskt bättre nu. Att jag raderade alla självmordsbreven, att jag ler för mig själv på bussen ibland. Jag vill att du ska bli lite lättare i hjärtat då. Men jag vill att ditt hjärta ska bli lite tyngre ibland också, när du läser om hur mycket sämre det blev när du försvann. Hur otroligt mycket jag fått gå igenom, utan dig. Jag vill att det ska klumpa sig i halsen och suga i magen och kanske tåras lite i ögonen. Jag vill att du ska läsa mina gamla kommentarer, le lite år hur små vi var. Hur mycket vi förändrats. Gråta lite när jag har skrivit att jag älskar dig. För jag älskade dig. Så mycket. Tydligen för mycket. Ibland undrar jag inte om en del av mig aldrig slutade älska dig. Den delen som inte himlar med ögonen när hon hör ditt namn. Inuti himlar jag inte. Inuti saknar jag. Så som jag önskar att du gjorde. Jag vill att du ska ångra dig, att du ska sakna mig. Att du ska minnas mig. Gör du det? Minns du hur jag räddade dig ibland? Hur du räddade mig? Hur vi skrattade, grät och pratade hela nätterna? För jag tror att du har glömt. Jag tror att jag slösade ett år på att älska någon som bara skulle glömma mig. Vips, så var du borta. Ingen som vann på det, bara jag som förlorade. Och det är inte värt det. Det var inte värt det. Inte om du inte minns oss.

.

Day 19 → What do you think of religion? Or what do you think of politics?

Jag gillar inte religion. Inte illa menat mot någon troende men det är så jag känner. Det är dumt, orealistiskt och människor använder det för att kunna skylla allt på någon annan, eller tacka någon annan för det bra som händer. Jag orkar inte gå in på det mer just nu.
Och politiken i Sverige är ju för jävla pinsam. När sverigedemokraterna kom in i riksdagen ville jag ju bara gråta lite. Inte visste jag att svenskarna vill ha ett nytt nazityskland.

.

Day 18 → Your views on gay marriage.

Alla som gifter sig av kärlek ska få gifta sig. Så enkelt är det.

Utkast: Sept. 26, 2010

Day 17 → A book you’ve read that changed your views on something.

Böcker har alltid påverkat mig väldigt mycket, så nästan varje bok jag läser förändrar hur jag ser på saker. Det är liksom inte bara böcker. Det är livshistorier, flykter från ångest, för många glas vin, en person som lagt ner allt på det här. Det är allt. Så självklart påverkar det mig.

Now there's not even breathin' room

Day 16 → Someone or something you definitely could live without.

Det finns så mycket jag skulle klara mig bättre utan. Människor som brukade vara ens allt men plötsligt inte ens hälsar när man ses på bussen. Ångest över ingenting bara för att allt känns så förbannat fel även om det borde kännas rätt. Att vara rädd för att behöva möta sina misstag, svälja sin stolthet och försöka lösa något som inte går att fixa längre. Att inte vara tillräcklig för någon alls. Att aldrig få bli kär på riktigt. Att det ska vara så svårt att somna vissa nätter för att det inte finns armar att somna i. Dumma småsaker i vardagen som kan förstöra hela dagen när man är så bräcklig. Att vara sjutton och bara vilja göra något, man vill ta en sista minuten-resa till något varmt ställe eller till London och gå på Camden street tills livet känns bra, man vill ta på sig sina finaste skor och dricka fina drinkar tills klockan är tre och man har missat sista bussen hem. Man vill glömma hur kallt och grått allt är och inte bry sig om någonting. Men man är några månader för ung och tror att man ska spricka snart.

.

Och så tar vi igen massa gammalt igen.

Day 15 → Something or someone you couldn’t live without, because you’ve tried living without it

Det finns verkligen ingenting speciellt jag försökt leva utan. Jag har varit utan saker ibland som jag verkligen behöver men det är inte för att jag "försökt". Det har bara blivit så, av misstag. Så kan inte riktigt svara på den.

I'll be lost without you until the last of days

Day 14 → A hero that has let you down. (letter)

Jag gav dig en andra chans. Du gjorde fel, men jag ville bara se dig lycklig så jag lät dig gå. Jag lät dig byta ut oss mot en ny familj, en bättre familj. Jag nöjde mig med att komma i andra hand. Så länge jag fanns i ditt liv. Jag trillade samman på insidan, jag var nio år och försökte vara perfekt för att du inte skulle välja henne först. För att jag skulle få vara viktigast igen. Jag trillade sönder men jag visade det inte- för att du skulle få vara lycklig. Jag grät mig till sömns varje natt jag sov i ett nytt okänt hus, i ert hus. Men jag gjorde det i alla fall, av rädsla att du skulle glömma att jag fanns annars.
Jag var alltid på första plats. Det var mig du stolt visade upp när jag föddes, det var mig på lärde åka inlines, det var mig du tog med till jobbet så ofta du kunde. Men du valde bort mig. Och jag kunde lära mig leva med det så länge du kom och tröstade mig när du hörde mig gråta. Så länge du alltid fanns där.
Men nu vill jag bara ge upp. Jag orkar inte ge dig chans efter chans efter chans medan du inte ser hur det krossar mig. Du var inte ens en tillräckligt stor del av mitt liv att märka när det började gå fel. Du såg inte hur jag bara föll och föll utan att kunna göra något åt det. Du kunde fångat mig, du kunde försökt. Det tog tre år innan du insåg. Tre år. Och det fanns så många tecken, jag vet att du såg dem. Varför stoppade du mig inte? Varför reagerade du inte? Varför såg du inte igenom mitt tunna skådespel?

Jag vill inte ge dig fler chanser. Jag vill inte älska dig så mitt hjärta spricker. Jag vill inte att du på något bisarrt sätt ska vara en hjälte i mina ögon. Jag vill inte. Jag vill inte gråta över dig. Undra om du älskar mig.
Varför har du aldrig sagt att du älskar mig?
Aldrig. Sjutton år har du haft på dig. Jag behöver veta. För jag vill inte älska dig och jag vill inte ge dig fler chanser.


Ändå gör jag det. En sista chans, säger jag. Fast jag vet att det inte är så. Jag är så desperat efter att få se min hjälte igen. Inte hennes, inte deras. Min hjälte. Min pappa.

You know there will be days when you're so tired that you can't take another step,

Åh. Lyssnar på Kapten röd igen och får en massa skivinspiration. Brukade jämt ligga på badrumsgolvet och lyssna på Trasig. Och så Sophie av Eleanor Mcevoy. Kommer ihåg vem som skickade låtarna till mig. Vem som stannade uppe hela nätter och pratade med mig. Finaste, ta hand om dig, tänker på dig vet du.
Det var så mycket lättare men samtidigt så mycket svårare då. Jag kunde i alla fall visa känslor, jag kunde i alla fall känna. Nu kommer känslorna inte på det sättet. De finns där, ligger och trycker och kliar mot mina revben. Jag vill ha ut dem. Jag vill ha tillbaka badrumsdagar och cigg och tårar i fönstret mitt i natten. Ja- jag mår bättre nu. Bättre än självmordsbrev och brännmärken i armarna- men inte bra. Långt ifrån bra. Jag slutar fortfarande att andas. Jag tröttnar fortfarande på att leva. Jag känner så mycket men får inte ut det längre. Det bästa jag kan ådstakomma är ett par tårar i panikångest. Jag saknar att sparka sönder mina knän, jag saknar fula märken efter mobilen i väggarna. Det kanske inte är bra, men det är känslor. Det är bättre än det här trycket under revbenen.

Låt mig bara skrika, låt mig bryta ihop och inte våga röra på mig på flera timmar. Låt mig få det här ur mig.

Echo across the ocean reminding me why I still try

Day 13 → A band or artist that has gotten you through some tough ass days. (write a letter.)

Det är Him. Det har alltid varit Him, det kommer förhoppningsvis alltid att vara Him. Jag tröttnar ofta på band, tjatar ut låtarna och glömmer av dem efter ett tag. Visst händer det att jag hittar tillbaka till dem men det finns ingen garanti på det. Men när det gäller Him så tröttnar jag inte. Visst, jag kan sluta lyssna på dem vissa perioder men jag vet fortfarande att om jag behöver det så kan jag alltid bli räddad av dem. Visst finns det annan musik som räddar också, men ett band har aldrig haft så stort inflytande på mig som dem. Fem främlingar som jag aldrig ens pratat med har aldrig betytt så otroligt mycket för mig.
Så, Ville, Gas, Burton, Migé och Linde, tack. Jag skulle varit död idag om jag inte hade hittat er och jag kommer aldrig älska någon musik på samma sätt som jag älskar det ni gör. För mig finns det inget som vackrare än er.

Och det där blev visst inget brev..

Tidigare inlägg
RSS 2.0