on a clear night in june

Bästa filmen som någonsin gjorts.

Lite tumblr-favoriter bara. (Klicka på bilden för att komma till sidan)

Jag vill att du ska sakna mig. Inte så du dör kanske, men sådär så vissa kvällar känns helt mörka och fel när inte jag finns där längre. Jag vill att du ska ha dåligt samvete och undra om vi kanske hade fixat det trots allt. Om vi kanske hade blivit okej tillsammans. För jag vet att vi hade det. Och jag vill bara att du ska veta det ibland. Jag vill att du ska gå in på min blogg ibland, inte kunna låta bli att le lite när du ser att jo jag klarar mig faktiskt bättre nu. Att jag raderade alla självmordsbreven, att jag ler för mig själv på bussen ibland. Jag vill att du ska bli lite lättare i hjärtat då. Men jag vill att ditt hjärta ska bli lite tyngre ibland också, när du läser om hur mycket sämre det blev när du försvann. Hur otroligt mycket jag fått gå igenom, utan dig. Jag vill att det ska klumpa sig i halsen och suga i magen och kanske tåras lite i ögonen. Jag vill att du ska läsa mina gamla kommentarer, le lite år hur små vi var. Hur mycket vi förändrats. Gråta lite när jag har skrivit att jag älskar dig. För jag älskade dig. Så mycket. Tydligen för mycket. Ibland undrar jag inte om en del av mig aldrig slutade älska dig. Den delen som inte himlar med ögonen när hon hör ditt namn. Inuti himlar jag inte. Inuti saknar jag. Så som jag önskar att du gjorde. Jag vill att du ska ångra dig, att du ska sakna mig. Att du ska minnas mig. Gör du det? Minns du hur jag räddade dig ibland? Hur du räddade mig? Hur vi skrattade, grät och pratade hela nätterna? För jag tror att du har glömt. Jag tror att jag slösade ett år på att älska någon som bara skulle glömma mig. Vips, så var du borta. Ingen som vann på det, bara jag som förlorade. Och det är inte värt det. Det var inte värt det. Inte om du inte minns oss.

Och så tar vi igen massa gammalt igen.

Day 15 → Something or someone you couldn’t live without, because you’ve tried living without it

Det finns verkligen ingenting speciellt jag försökt leva utan. Jag har varit utan saker ibland som jag verkligen behöver men det är inte för att jag "försökt". Det har bara blivit så, av misstag. Så kan inte riktigt svara på den.

Day 14 → A hero that has let you down. (letter)

Jag gav dig en andra chans. Du gjorde fel, men jag ville bara se dig lycklig så jag lät dig gå. Jag lät dig byta ut oss mot en ny familj, en bättre familj. Jag nöjde mig med att komma i andra hand. Så länge jag fanns i ditt liv. Jag trillade samman på insidan, jag var nio år och försökte vara perfekt för att du inte skulle välja henne först. För att jag skulle få vara viktigast igen. Jag trillade sönder men jag visade det inte- för att du skulle få vara lycklig. Jag grät mig till sömns varje natt jag sov i ett nytt okänt hus, i ert hus. Men jag gjorde det i alla fall, av rädsla att du skulle glömma att jag fanns annars.
Jag var alltid på första plats. Det var mig du stolt visade upp när jag föddes, det var mig på lärde åka inlines, det var mig du tog med till jobbet så ofta du kunde. Men du valde bort mig. Och jag kunde lära mig leva med det så länge du kom och tröstade mig när du hörde mig gråta. Så länge du alltid fanns där.
Men nu vill jag bara ge upp. Jag orkar inte ge dig chans efter chans efter chans medan du inte ser hur det krossar mig. Du var inte ens en tillräckligt stor del av mitt liv att märka när det började gå fel. Du såg inte hur jag bara föll och föll utan att kunna göra något åt det. Du kunde fångat mig, du kunde försökt. Det tog tre år innan du insåg. Tre år. Och det fanns så många tecken, jag vet att du såg dem. Varför stoppade du mig inte? Varför reagerade du inte? Varför såg du inte igenom mitt tunna skådespel?

Jag vill inte ge dig fler chanser. Jag vill inte älska dig så mitt hjärta spricker. Jag vill inte att du på något bisarrt sätt ska vara en hjälte i mina ögon. Jag vill inte. Jag vill inte gråta över dig. Undra om du älskar mig.
Varför har du aldrig sagt att du älskar mig?
Aldrig. Sjutton år har du haft på dig. Jag behöver veta. För jag vill inte älska dig och jag vill inte ge dig fler chanser.


Ändå gör jag det. En sista chans, säger jag. Fast jag vet att det inte är så. Jag är så desperat efter att få se min hjälte igen. Inte hennes, inte deras. Min hjälte. Min pappa.

Åh. Lyssnar på Kapten röd igen och får en massa skivinspiration. Brukade jämt ligga på badrumsgolvet och lyssna på Trasig. Och så Sophie av Eleanor Mcevoy. Kommer ihåg vem som skickade låtarna till mig. Vem som stannade uppe hela nätter och pratade med mig. Finaste, ta hand om dig, tänker på dig vet du.
Det var så mycket lättare men samtidigt så mycket svårare då. Jag kunde i alla fall visa känslor, jag kunde i alla fall känna. Nu kommer känslorna inte på det sättet. De finns där, ligger och trycker och kliar mot mina revben. Jag vill ha ut dem. Jag vill ha tillbaka badrumsdagar och cigg och tårar i fönstret mitt i natten. Ja- jag mår bättre nu. Bättre än självmordsbrev och brännmärken i armarna- men inte bra. Långt ifrån bra. Jag slutar fortfarande att andas. Jag tröttnar fortfarande på att leva. Jag känner så mycket men får inte ut det längre. Det bästa jag kan ådstakomma är ett par tårar i panikångest. Jag saknar att sparka sönder mina knän, jag saknar fula märken efter mobilen i väggarna. Det kanske inte är bra, men det är känslor. Det är bättre än det här trycket under revbenen.

Låt mig bara skrika, låt mig bryta ihop och inte våga röra på mig på flera timmar. Låt mig få det här ur mig.

Jag har fastnat för alla dessa challenge-saker. Jag får ut en massa tankar utan att behöva komma på vad jag vill skriva om själv. Jag har blivit så dålig på det, att veta vad jag vill säga. Ena sekunden vill jag bara berätta allt samtidigt och vet inte vilket jag ska välja och andra sekunden så finns det inget jag vill säga. Och så fortsätter det att vara. Men så här är det lättare, genom frågor och utmaningar. Jag får ut så mycket som jag glömt att jag egentligen bryr mig om. Om ni förstår? Ja, i alla fall. Just nu blir det kanske inte så mycket mer än challenge-saker.

Day 09 → Someone you didn’t want to let go, but just drifted.

Min barndomsvän. Vi var varandras allt, det fanns ingenting vi inte gjorde ihop och det var henne jag hade vid min sida när min pappa stack. Men vi blev dumstidiga tonåringar och ingenting blev som man hade tänkt sig. Vi blev så olika, jag som jagade problem redan då. Som föddes för kaos. Hon var inte sån, hon var aldrig sån. Men det var ju vi i alla fall, så varför inte nu? Jag trodde att vi skulle ha våran första fylla samtidigt, sticka utomlands när vi fyllde arton, att vi skulle vara tärnor på varandras bröllop. Vi tog upp kontakten igen för några år sen men det var nog för sent. Det fanns nog ingenting jag hade kunnat göra för att fixa oss. Men vi skulle hålla kontakten i alla fall, kanske träffas och fika någon gång om vi var inne i stan samtidigt. Vi kunde ju vara bekanta, trots att vi en gång kände varandra bättre än vi kände oss själva. Vi kunde hålla kontakten. Långsamt bygga upp det vi tappat taget om. Men det blev liksom tvärt om. Vi hade byggt upp en liten bit hopp som vi rev igen när telefonsamtalen blev allt mer sällan. När den där fikan aldrig riktigt blev av. Och vi slutade hoppas.

Jag kommer alltid att minnas skräckfilmsnätter och hur konversationer på ditt tak gjorde mitt tunga hjärta ett par kilo lättare. Tack för världens finaste barndom.

Jag känner mig så otillräcklig. Även om jag säger något bra känner jag att jag kunde sagt något bättre, även om är "en del av gänget" så känns det som att jag står lite vid sidan om. Det är världens bästa människor jag har hamnat med, det blir aldrig tråkigt och de får mig att må så mycket bättre. Men det känns inte som att jag räcker.
Åh jag vet inte vad jag säger, skit samma.

Hon. Hon som bara dricker kaffe men aldrig äter någonting. Som drar i tröjärmarna som redan täcker halva fingrarna. Som det finns något ingen får se. Något jag av misstag redan sett. Hon som ler lite försiktigt men aldrig så de grågröna ögonen lyser. Hon som kanske inte är speciellt fin egentligen.

Men det är något. Något som får mig att vilja hålla om henne, trycka ansiktet mot hennes hals och aldrig släppa. Låta händerna glida över de trasiga armarna, kyssa dem.

Kanske är det sorgen i hennes blick, rösten i mitt huvud som varnar för att hon kommer bara att bli problem. Kanske är det jag som jagar kaos igen.

Jag orkar inte.

Som vilken vanlig dag som helst egentligen, jag förväntar mig en precis lika vanlig ångestkväll men vågar inte riktigt tänka på det riktigt än. Men det är något som förändrar allt, något som inte har hänt på flera år. Det är ingenting speciellt egentligen. En fin tjej som ler när du går förbi. Nya människor som du börjar komma tillräckligt nära för att kunna skratta sådär så du inte kan prata riktigt längre. En kram från en pappa du önskar du inte brydde dig om egentligen. En ny mysig halsduk som får dig att sakna hösten ännu mer och en dag från helg med två människor du saknar så du dör lite och nyinköpt vodka. Men ändå förväntar jag mig ångestkvällen. Minns inte hur det känns utan, vet inte om det någonsin kommer att bli utan igen.

Så kommer kvällen. Jag väntar liksom bara, vet att det kommer när som helst. Smärtan i revbenen, andetagen som tar slut. Klockan blir sex, sju och vid åtta börjar man nästan bli otålig. Vid nio tänker man att snart, snart. Men det händer inte. Kvällen är helt okej.

Helt okej kanske inte låter så fantastiskt för någon annan. Men det finns inga ord för hur lättad jag är, jag kan inte sluta le. Jag klarade mig! Jag klarar mig! Ingen ångest, en hel kväll utan panik. Jag minns inte ens senast det hände, jag har haft ångestattacker varje dag de senaste åren. Varenda jävla dag. Så helt okej kanske inte låter så fantastiskt, men det är så mycket bättre än jag någonsin hade förväntat mig.

Hela inlägget blev nog snurrigt och dåligt skrivet nu men jag är så förvånad att jag inte ens kan tänka. Jag gråter nästan av lättnad just nu.

Hur ska jag veta om jag vill ha dig eller om jag bara njuter av någons närhet? Det kanske inte är just din lukt på min kudde som gör mig varm i hela kroppen, utan faktumet att jag sluppit somna ensam. Det kanske inte är just ditt leende som är så fantastiskt, utan tanken på att jag kan få någon att le så där. Det kanske inte är så att jag behöver dig egentligen, för jag saknar fjärilsboet i magen, jag saknar leenden på spårvagnen jag inte kan kontrollera. Du ger mig inte det. Du ger mig bara tröst, en tillfällig räddning. Och jag vill inte göra så här mot dig. Jag måste ta mig ut innan det är för sent. Det är bara det att jag fortsätter tänka "tänk om". Tänk om det bara tar tid. Jag är inte säker på om jag kan bli kär längre, så hur ska jag kunna avgöra när det är dags att släppa taget?

Kanske har det lite att göra med hur rädd jag faktiskt är för sådant här. Jag kanske inte klarar av det ens om jag försöker. Men jag fortsätter att leva i tron om att när någon riktigt bra dyker upp så kommer jag vara redo att krossa muren och inte tveka en sekund. Det blir inte så lätt egentligen, det förstår väl till och med jag. Men så här svårt ska det inte vara. Så här fel ska det inte kännas.

För visst kan du få mig att småle ibland, men aldrig att jag skrattar tills luften i mina lungor tar slut. Du kan få mig att sluta gråta men aldrig att le genom tårarna. Du får inte fram några känslor ur mig. Och jag har tvekat så många gånger, det finns så mycket jag avskyr hos dig. Du är arrogant och trångsynt och egentligen inte ens speciellt fin. Och jag vill inte fastna här, jag vill inte drunkna här. Medelmåttiga känslor och lagom kär har aldrig funkat för mig, det räcker inte ens halvvägs. Jag måste svimma bara av att du ser på mig, hela min kropp måste reagera när jag hör din röst och jag måste skrika på dig tills rösten tar slut. Och vi kommer aldrig att komma dit. Vi kommer alltid att vara lagom, och jag är säker på att någon skulle älska den tryggheten men inte jag.

Jag önskar jag kunde säga att jag är ledsen men jag är nog inte ens det. Det är så skönt att bli av med dig, så skönt att slippa låtsas att du är något jag ville ha. Men om jag hunnit såra dig ber jag om ursäkt.

Day 01- Something you hate about yourself.

Jag hatar det mesta med mig. Jag hatar mitt utseende, jag hatar hur jag skrattar när jag är rädd, jag hatar att jag aldrig släpper någon riktigt nära inpå och jag hatar att jag inte vill göra något med mitt liv. Jag hatar min näsa och mitt hår, jag hatar att jag har svårt att gå ner i vikt och att jag jämt och ständigt har ont någonstans. Jag hatar min ångest och jag hatar att jag tror att ingen kan älska mig. Jag hatar att jag tror att det är jag som har orsakat min depression och att jag inte klarar av att prata om det. Jag hatar att jag aldrig har haft en pojkvän och inte vet om jag kan bli kär längre, och jag hatar hur jag bara gråter när jag egentligen inte orkar.

Och mest av allt hatar jag att jag hatar mig så.

Hm, ny blogg, ny start. Bloggen är mest till för att jag ska få skriva av mig lite, bryr mig inte om läsare och sånt där. Jag är inte speciellt intressant heller för den delen. Bara väldigt snurrig och tankspridd.