on a clear night in june

Åh. Lyssnar på Kapten röd igen och får en massa skivinspiration. Brukade jämt ligga på badrumsgolvet och lyssna på Trasig. Och så Sophie av Eleanor Mcevoy. Kommer ihåg vem som skickade låtarna till mig. Vem som stannade uppe hela nätter och pratade med mig. Finaste, ta hand om dig, tänker på dig vet du.
Det var så mycket lättare men samtidigt så mycket svårare då. Jag kunde i alla fall visa känslor, jag kunde i alla fall känna. Nu kommer känslorna inte på det sättet. De finns där, ligger och trycker och kliar mot mina revben. Jag vill ha ut dem. Jag vill ha tillbaka badrumsdagar och cigg och tårar i fönstret mitt i natten. Ja- jag mår bättre nu. Bättre än självmordsbrev och brännmärken i armarna- men inte bra. Långt ifrån bra. Jag slutar fortfarande att andas. Jag tröttnar fortfarande på att leva. Jag känner så mycket men får inte ut det längre. Det bästa jag kan ådstakomma är ett par tårar i panikångest. Jag saknar att sparka sönder mina knän, jag saknar fula märken efter mobilen i väggarna. Det kanske inte är bra, men det är känslor. Det är bättre än det här trycket under revbenen.

Låt mig bara skrika, låt mig bryta ihop och inte våga röra på mig på flera timmar. Låt mig få det här ur mig.