And I'm quite aware we're dying
Hur ska jag veta om jag vill ha dig eller om jag bara njuter av någons närhet? Det kanske inte är just din lukt på min kudde som gör mig varm i hela kroppen, utan faktumet att jag sluppit somna ensam. Det kanske inte är just ditt leende som är så fantastiskt, utan tanken på att jag kan få någon att le så där. Det kanske inte är så att jag behöver dig egentligen, för jag saknar fjärilsboet i magen, jag saknar leenden på spårvagnen jag inte kan kontrollera. Du ger mig inte det. Du ger mig bara tröst, en tillfällig räddning. Och jag vill inte göra så här mot dig. Jag måste ta mig ut innan det är för sent. Det är bara det att jag fortsätter tänka "tänk om". Tänk om det bara tar tid. Jag är inte säker på om jag kan bli kär längre, så hur ska jag kunna avgöra när det är dags att släppa taget?
Kanske har det lite att göra med hur rädd jag faktiskt är för sådant här. Jag kanske inte klarar av det ens om jag försöker. Men jag fortsätter att leva i tron om att när någon riktigt bra dyker upp så kommer jag vara redo att krossa muren och inte tveka en sekund. Det blir inte så lätt egentligen, det förstår väl till och med jag. Men så här svårt ska det inte vara. Så här fel ska det inte kännas.
För visst kan du få mig att småle ibland, men aldrig att jag skrattar tills luften i mina lungor tar slut. Du kan få mig att sluta gråta men aldrig att le genom tårarna. Du får inte fram några känslor ur mig. Och jag har tvekat så många gånger, det finns så mycket jag avskyr hos dig. Du är arrogant och trångsynt och egentligen inte ens speciellt fin. Och jag vill inte fastna här, jag vill inte drunkna här. Medelmåttiga känslor och lagom kär har aldrig funkat för mig, det räcker inte ens halvvägs. Jag måste svimma bara av att du ser på mig, hela min kropp måste reagera när jag hör din röst och jag måste skrika på dig tills rösten tar slut. Och vi kommer aldrig att komma dit. Vi kommer alltid att vara lagom, och jag är säker på att någon skulle älska den tryggheten men inte jag.
Jag önskar jag kunde säga att jag är ledsen men jag är nog inte ens det. Det är så skönt att bli av med dig, så skönt att slippa låtsas att du är något jag ville ha. Men om jag hunnit såra dig ber jag om ursäkt.
Kanske har det lite att göra med hur rädd jag faktiskt är för sådant här. Jag kanske inte klarar av det ens om jag försöker. Men jag fortsätter att leva i tron om att när någon riktigt bra dyker upp så kommer jag vara redo att krossa muren och inte tveka en sekund. Det blir inte så lätt egentligen, det förstår väl till och med jag. Men så här svårt ska det inte vara. Så här fel ska det inte kännas.
För visst kan du få mig att småle ibland, men aldrig att jag skrattar tills luften i mina lungor tar slut. Du kan få mig att sluta gråta men aldrig att le genom tårarna. Du får inte fram några känslor ur mig. Och jag har tvekat så många gånger, det finns så mycket jag avskyr hos dig. Du är arrogant och trångsynt och egentligen inte ens speciellt fin. Och jag vill inte fastna här, jag vill inte drunkna här. Medelmåttiga känslor och lagom kär har aldrig funkat för mig, det räcker inte ens halvvägs. Jag måste svimma bara av att du ser på mig, hela min kropp måste reagera när jag hör din röst och jag måste skrika på dig tills rösten tar slut. Och vi kommer aldrig att komma dit. Vi kommer alltid att vara lagom, och jag är säker på att någon skulle älska den tryggheten men inte jag.
Jag önskar jag kunde säga att jag är ledsen men jag är nog inte ens det. Det är så skönt att bli av med dig, så skönt att slippa låtsas att du är något jag ville ha. Men om jag hunnit såra dig ber jag om ursäkt.
Kommentarer
Trackback
