And I'll take you back if you'd have me
Day 09 → Someone you didn’t want to let go, but just drifted.
Min barndomsvän. Vi var varandras allt, det fanns ingenting vi inte gjorde ihop och det var henne jag hade vid min sida när min pappa stack. Men vi blev dumstidiga tonåringar och ingenting blev som man hade tänkt sig. Vi blev så olika, jag som jagade problem redan då. Som föddes för kaos. Hon var inte sån, hon var aldrig sån. Men det var ju vi i alla fall, så varför inte nu? Jag trodde att vi skulle ha våran första fylla samtidigt, sticka utomlands när vi fyllde arton, att vi skulle vara tärnor på varandras bröllop. Vi tog upp kontakten igen för några år sen men det var nog för sent. Det fanns nog ingenting jag hade kunnat göra för att fixa oss. Men vi skulle hålla kontakten i alla fall, kanske träffas och fika någon gång om vi var inne i stan samtidigt. Vi kunde ju vara bekanta, trots att vi en gång kände varandra bättre än vi kände oss själva. Vi kunde hålla kontakten. Långsamt bygga upp det vi tappat taget om. Men det blev liksom tvärt om. Vi hade byggt upp en liten bit hopp som vi rev igen när telefonsamtalen blev allt mer sällan. När den där fikan aldrig riktigt blev av. Och vi slutade hoppas.
Jag kommer alltid att minnas skräckfilmsnätter och hur konversationer på ditt tak gjorde mitt tunga hjärta ett par kilo lättare. Tack för världens finaste barndom.
Min barndomsvän. Vi var varandras allt, det fanns ingenting vi inte gjorde ihop och det var henne jag hade vid min sida när min pappa stack. Men vi blev dumstidiga tonåringar och ingenting blev som man hade tänkt sig. Vi blev så olika, jag som jagade problem redan då. Som föddes för kaos. Hon var inte sån, hon var aldrig sån. Men det var ju vi i alla fall, så varför inte nu? Jag trodde att vi skulle ha våran första fylla samtidigt, sticka utomlands när vi fyllde arton, att vi skulle vara tärnor på varandras bröllop. Vi tog upp kontakten igen för några år sen men det var nog för sent. Det fanns nog ingenting jag hade kunnat göra för att fixa oss. Men vi skulle hålla kontakten i alla fall, kanske träffas och fika någon gång om vi var inne i stan samtidigt. Vi kunde ju vara bekanta, trots att vi en gång kände varandra bättre än vi kände oss själva. Vi kunde hålla kontakten. Långsamt bygga upp det vi tappat taget om. Men det blev liksom tvärt om. Vi hade byggt upp en liten bit hopp som vi rev igen när telefonsamtalen blev allt mer sällan. När den där fikan aldrig riktigt blev av. Och vi slutade hoppas.
Jag kommer alltid att minnas skräckfilmsnätter och hur konversationer på ditt tak gjorde mitt tunga hjärta ett par kilo lättare. Tack för världens finaste barndom.
Kommentarer
Trackback
