When I come back I'ma be bulletproof
Day 12 → Something you never get compliments on.
Min kropp får jag väl inte sådär överdrivet många komplimanger om, vilket inte är så konstigt. Och mina ögon har jag nog aldrig fått det för heller. Och jag vet inte om det räknas som en komplimang men jag får aldrig höra hur stark jag är som klarar det här. Som orkar komma tillbaka till livet och bli jag igen. Det kanske inte är så jättemånga människor som vet om allt å andra sidan, så det är väl inte så konstigt. Men det hade nog varit fint, att veta att någon annan lägger märke till att jag verkligen har kämpat. Att jag helst hade varit död nu. Mina föräldrar tycker man ju borde lägga märke till det i alla fall, att de skulle uppskatta hur mycket jag klarar av nu jämfört med ett år sedan istället för att fokusera på det jag inte alltid klarar av.
Min kropp får jag väl inte sådär överdrivet många komplimanger om, vilket inte är så konstigt. Och mina ögon har jag nog aldrig fått det för heller. Och jag vet inte om det räknas som en komplimang men jag får aldrig höra hur stark jag är som klarar det här. Som orkar komma tillbaka till livet och bli jag igen. Det kanske inte är så jättemånga människor som vet om allt å andra sidan, så det är väl inte så konstigt. Men det hade nog varit fint, att veta att någon annan lägger märke till att jag verkligen har kämpat. Att jag helst hade varit död nu. Mina föräldrar tycker man ju borde lägga märke till det i alla fall, att de skulle uppskatta hur mycket jag klarar av nu jämfört med ett år sedan istället för att fokusera på det jag inte alltid klarar av.
And though she smiles, there is something just hiding
Day 11 → Something people seem to compliment you the most on.
Jag får i stort sett aldrig samma komplimang flera gånger. Det är en massa olika saker. Fast mitt hår får jag väldigt mycket komplimanger för, och hur jag sminkar mig av någon andledning. Sen att jag är ganska sprallig och lite smågalen brukar uppskattas, speciellt eftersom jag tror att det märks att jag har varit igenom en hel del men ändå orkar vara.. jag. Ja alltså.. jag är inte bra på sånt här. Ungefär lika bra som jag är på att ta komplimanger.
Jag tar oftast inte åt mig av det alls ändå.
Jag får i stort sett aldrig samma komplimang flera gånger. Det är en massa olika saker. Fast mitt hår får jag väldigt mycket komplimanger för, och hur jag sminkar mig av någon andledning. Sen att jag är ganska sprallig och lite smågalen brukar uppskattas, speciellt eftersom jag tror att det märks att jag har varit igenom en hel del men ändå orkar vara.. jag. Ja alltså.. jag är inte bra på sånt här. Ungefär lika bra som jag är på att ta komplimanger.
Jag tar oftast inte åt mig av det alls ändå.
ungefär så
Jag har fastnat för alla dessa challenge-saker. Jag får ut en massa tankar utan att behöva komma på vad jag vill skriva om själv. Jag har blivit så dålig på det, att veta vad jag vill säga. Ena sekunden vill jag bara berätta allt samtidigt och vet inte vilket jag ska välja och andra sekunden så finns det inget jag vill säga. Och så fortsätter det att vara. Men så här är det lättare, genom frågor och utmaningar. Jag får ut så mycket som jag glömt att jag egentligen bryr mig om. Om ni förstår? Ja, i alla fall. Just nu blir det kanske inte så mycket mer än challenge-saker.
With one deep breath, and one big step, I move a little bit closer
Day 10 → Someone(thing) you need to let go, or wish you didn’t know
Jag måste släppa dig. Jag måste lära mig leva igen, låta mig leva och lita på andra än dig. Jag vet att du skulle stanna för alltid om jag lät dig. Jag vet att hur mycket jag än hatar dig så kommer du alltid vara en slaggs trygghet. Någon att gömma sig bakom när man inte räcker till och livet blir lite för mycket. Och jag vet att jag aldrig blir av mig dig helt och hållet, men jag vill inte att det ska hindra mig från att leva. Jag vill inte låta dig ta över mig igen. Jag kanske aldig kommer känna att jag räcker men ju längre jag är ifrån dig desto mer okej känns det. Desto bättre blir jag på att hantera världen och människorna här. Låt mig vara. Jag tänker inte gömma mig bakom min depression längre. Jag tänker inte låta en sjukdom stoppa mig. Aldrig.
Jag måste släppa dig. Jag måste lära mig leva igen, låta mig leva och lita på andra än dig. Jag vet att du skulle stanna för alltid om jag lät dig. Jag vet att hur mycket jag än hatar dig så kommer du alltid vara en slaggs trygghet. Någon att gömma sig bakom när man inte räcker till och livet blir lite för mycket. Och jag vet att jag aldrig blir av mig dig helt och hållet, men jag vill inte att det ska hindra mig från att leva. Jag vill inte låta dig ta över mig igen. Jag kanske aldig kommer känna att jag räcker men ju längre jag är ifrån dig desto mer okej känns det. Desto bättre blir jag på att hantera världen och människorna här. Låt mig vara. Jag tänker inte gömma mig bakom min depression längre. Jag tänker inte låta en sjukdom stoppa mig. Aldrig.
And I'll take you back if you'd have me
Day 09 → Someone you didn’t want to let go, but just drifted.
Min barndomsvän. Vi var varandras allt, det fanns ingenting vi inte gjorde ihop och det var henne jag hade vid min sida när min pappa stack. Men vi blev dumstidiga tonåringar och ingenting blev som man hade tänkt sig. Vi blev så olika, jag som jagade problem redan då. Som föddes för kaos. Hon var inte sån, hon var aldrig sån. Men det var ju vi i alla fall, så varför inte nu? Jag trodde att vi skulle ha våran första fylla samtidigt, sticka utomlands när vi fyllde arton, att vi skulle vara tärnor på varandras bröllop. Vi tog upp kontakten igen för några år sen men det var nog för sent. Det fanns nog ingenting jag hade kunnat göra för att fixa oss. Men vi skulle hålla kontakten i alla fall, kanske träffas och fika någon gång om vi var inne i stan samtidigt. Vi kunde ju vara bekanta, trots att vi en gång kände varandra bättre än vi kände oss själva. Vi kunde hålla kontakten. Långsamt bygga upp det vi tappat taget om. Men det blev liksom tvärt om. Vi hade byggt upp en liten bit hopp som vi rev igen när telefonsamtalen blev allt mer sällan. När den där fikan aldrig riktigt blev av. Och vi slutade hoppas.
Jag kommer alltid att minnas skräckfilmsnätter och hur konversationer på ditt tak gjorde mitt tunga hjärta ett par kilo lättare. Tack för världens finaste barndom.
Min barndomsvän. Vi var varandras allt, det fanns ingenting vi inte gjorde ihop och det var henne jag hade vid min sida när min pappa stack. Men vi blev dumstidiga tonåringar och ingenting blev som man hade tänkt sig. Vi blev så olika, jag som jagade problem redan då. Som föddes för kaos. Hon var inte sån, hon var aldrig sån. Men det var ju vi i alla fall, så varför inte nu? Jag trodde att vi skulle ha våran första fylla samtidigt, sticka utomlands när vi fyllde arton, att vi skulle vara tärnor på varandras bröllop. Vi tog upp kontakten igen för några år sen men det var nog för sent. Det fanns nog ingenting jag hade kunnat göra för att fixa oss. Men vi skulle hålla kontakten i alla fall, kanske träffas och fika någon gång om vi var inne i stan samtidigt. Vi kunde ju vara bekanta, trots att vi en gång kände varandra bättre än vi kände oss själva. Vi kunde hålla kontakten. Långsamt bygga upp det vi tappat taget om. Men det blev liksom tvärt om. Vi hade byggt upp en liten bit hopp som vi rev igen när telefonsamtalen blev allt mer sällan. När den där fikan aldrig riktigt blev av. Och vi slutade hoppas.
Jag kommer alltid att minnas skräckfilmsnätter och hur konversationer på ditt tak gjorde mitt tunga hjärta ett par kilo lättare. Tack för världens finaste barndom.
It hurts but I never show
Jag känner mig så otillräcklig. Även om jag säger något bra känner jag att jag kunde sagt något bättre, även om är "en del av gänget" så känns det som att jag står lite vid sidan om. Det är världens bästa människor jag har hamnat med, det blir aldrig tråkigt och de får mig att må så mycket bättre. Men det känns inte som att jag räcker.
Åh jag vet inte vad jag säger, skit samma.
Åh jag vet inte vad jag säger, skit samma.
and my heaven is wherever you are
Day 06 → Something you hope you never have to do.
Se mina framtida barn gå igenom vad jag gått igenom. Det finns liksom i stort sett ingenting man kan göra som förälder när deras barn går in i någon slags kolsvart bubbla som ingen kan bryta sig in i. Jag hoppas inte att jag får se någon jag älskar lida så, jag vet att jag inte kan stoppa krossade hjärtan och tårar och allt sånt där. Men jag skulle inte klara av om de hamnade där jag är. Eller där jag har varit. Så jag hoppas bara att de får bra liv och slipper det här.
Se mina framtida barn gå igenom vad jag gått igenom. Det finns liksom i stort sett ingenting man kan göra som förälder när deras barn går in i någon slags kolsvart bubbla som ingen kan bryta sig in i. Jag hoppas inte att jag får se någon jag älskar lida så, jag vet att jag inte kan stoppa krossade hjärtan och tårar och allt sånt där. Men jag skulle inte klara av om de hamnade där jag är. Eller där jag har varit. Så jag hoppas bara att de får bra liv och slipper det här.
I'll not run I'll not hide this is how I feel inside
Jag har ju missat massa nu så ska försöka hinna ikapp.
Day 05 → Something you hope to do in your life
Egentligen vill jag nog bara leva. Utan ångest, utan att veta vart jag är på väg eller vad som ska hända. Jag vill kunna sätta mig på första bästa plan och bara inte ha någon aning om varför. Jag vill kunna sitta ensam hemma en kväll utan att all energi jag samlat på mig bara rinner mellan fingrarna. Jag vill bara överleva. Jag vill göra skillnad men jag vet inte hur, jag vill må bra men jag vet inte hur.
Och så vill jag bli kär såklart. På riktigt, sådär gulligt och inte bara så det gör ont liksom.
Day 05 → Something you hope to do in your life
Egentligen vill jag nog bara leva. Utan ångest, utan att veta vart jag är på väg eller vad som ska hända. Jag vill kunna sätta mig på första bästa plan och bara inte ha någon aning om varför. Jag vill kunna sitta ensam hemma en kväll utan att all energi jag samlat på mig bara rinner mellan fingrarna. Jag vill bara överleva. Jag vill göra skillnad men jag vet inte hur, jag vill må bra men jag vet inte hur.
Och så vill jag bli kär såklart. På riktigt, sådär gulligt och inte bara så det gör ont liksom.
You ran away, you're all the same
Day 04 → Something you have to forgive someone for.
"Have to" känns inte som rätt ord kanske. Jag snarare önskar att jag kunde förlåta.
Jag önskar att jag klarade av att lita på honom, att hans få samtal räckte för att ta tillbaka alla ångestfyllda nätter, all självhat jag byggde upp varje dag som han inte hade tid att bry sig om sin dotter. Att jag kunde tänka "strunt samma" och låta det vara. Men han ligger bakom så mycket av allt det här. Det är tack vare honom jag inte kan känna mig älskad, som jag byggt upp alla dessa hinder för mig själv. För vem kan älska mig om inte ens min pappa gör det? Vem skulle stanna, när den viktigaste personen i mitt liv lämnade mig?
Men trots allt han gjorde så har jag försökt att förlåta honom. Jag betedde mig precis som vanligt, i hopp om att det skulle bli det. Jag tänkte att om jag bara gav det tid så skulle jag förlåta honom till slut. Men jag börjar inse att det kanske aldrig händer. Jag kanske aldrig kommer kunna göra det, och det kanske är för det bästa. Jag skulle inte klara av att bli sviken av honom en gång till. Men samtidigt så vet jag inte hur jag ska gå vidare utan honom.
"Have to" känns inte som rätt ord kanske. Jag snarare önskar att jag kunde förlåta.
Jag önskar att jag klarade av att lita på honom, att hans få samtal räckte för att ta tillbaka alla ångestfyllda nätter, all självhat jag byggde upp varje dag som han inte hade tid att bry sig om sin dotter. Att jag kunde tänka "strunt samma" och låta det vara. Men han ligger bakom så mycket av allt det här. Det är tack vare honom jag inte kan känna mig älskad, som jag byggt upp alla dessa hinder för mig själv. För vem kan älska mig om inte ens min pappa gör det? Vem skulle stanna, när den viktigaste personen i mitt liv lämnade mig?
Men trots allt han gjorde så har jag försökt att förlåta honom. Jag betedde mig precis som vanligt, i hopp om att det skulle bli det. Jag tänkte att om jag bara gav det tid så skulle jag förlåta honom till slut. Men jag börjar inse att det kanske aldrig händer. Jag kanske aldrig kommer kunna göra det, och det kanske är för det bästa. Jag skulle inte klara av att bli sviken av honom en gång till. Men samtidigt så vet jag inte hur jag ska gå vidare utan honom.
Rain all day and I don't mind
Åh jag älskar hösten. Fina paraplyn och halsdukar och slippa bara ben. Det blir väl ensamt, som vanligt. Men jag lär mig leva med det, antar jag.
(och bilderna är från weheartit)
(och bilderna är från weheartit)
I'm attracted to chaos
Hon. Hon som bara dricker kaffe men aldrig äter någonting. Som drar i tröjärmarna som redan täcker halva fingrarna. Som det finns något ingen får se. Något jag av misstag redan sett. Hon som ler lite försiktigt men aldrig så de grågröna ögonen lyser. Hon som kanske inte är speciellt fin egentligen.
Men det är något. Något som får mig att vilja hålla om henne, trycka ansiktet mot hennes hals och aldrig släppa. Låta händerna glida över de trasiga armarna, kyssa dem.
Kanske är det sorgen i hennes blick, rösten i mitt huvud som varnar för att hon kommer bara att bli problem. Kanske är det jag som jagar kaos igen.
Men det är något. Något som får mig att vilja hålla om henne, trycka ansiktet mot hennes hals och aldrig släppa. Låta händerna glida över de trasiga armarna, kyssa dem.
Kanske är det sorgen i hennes blick, rösten i mitt huvud som varnar för att hon kommer bara att bli problem. Kanske är det jag som jagar kaos igen.
Miss matter you had her now she’s goin’ away
Day 03 → Something you have to forgive yourself for.
För allt. För att jag lät det bli så här. För jag hade ingen kontroll över det. Jag hade inte kunnat stoppa det om jag försökte. Det har ingenting med att jag är otillräcklig att göra. Det har ingenting med hur jag är som person att göra. Kanske att jag är svag, men det kunde jag inte göra något åt. Inte på något annat sätt. Jag har en sjukdom och det är för sent för att backa bak och stoppa det här. Men jag överlevde, jag överlever. Långsamt utrotar jag den, lär mig leva med faktumet att det är så här det är. Det finns ingen garanti på att jag blir frisk, men det ska inte hindra mig från att leva. Jag kan inte hjälpa att jag är jag, och jag kanske aldrig kommer att älska den personen men jag kan i alla fall bli av med hatet.
Så förlåt. För depressionen, för panikångesten och för allt jag har förstört för mig.
För allt. För att jag lät det bli så här. För jag hade ingen kontroll över det. Jag hade inte kunnat stoppa det om jag försökte. Det har ingenting med att jag är otillräcklig att göra. Det har ingenting med hur jag är som person att göra. Kanske att jag är svag, men det kunde jag inte göra något åt. Inte på något annat sätt. Jag har en sjukdom och det är för sent för att backa bak och stoppa det här. Men jag överlevde, jag överlever. Långsamt utrotar jag den, lär mig leva med faktumet att det är så här det är. Det finns ingen garanti på att jag blir frisk, men det ska inte hindra mig från att leva. Jag kan inte hjälpa att jag är jag, och jag kanske aldrig kommer att älska den personen men jag kan i alla fall bli av med hatet.
Så förlåt. För depressionen, för panikångesten och för allt jag har förstört för mig.
-
Jag orkar inte.
.
<3
I've forgotten how good it could be to feel alive
Som vilken vanlig dag som helst egentligen, jag förväntar mig en precis lika vanlig ångestkväll men vågar inte riktigt tänka på det riktigt än. Men det är något som förändrar allt, något som inte har hänt på flera år. Det är ingenting speciellt egentligen. En fin tjej som ler när du går förbi. Nya människor som du börjar komma tillräckligt nära för att kunna skratta sådär så du inte kan prata riktigt längre. En kram från en pappa du önskar du inte brydde dig om egentligen. En ny mysig halsduk som får dig att sakna hösten ännu mer och en dag från helg med två människor du saknar så du dör lite och nyinköpt vodka. Men ändå förväntar jag mig ångestkvällen. Minns inte hur det känns utan, vet inte om det någonsin kommer att bli utan igen.
Så kommer kvällen. Jag väntar liksom bara, vet att det kommer när som helst. Smärtan i revbenen, andetagen som tar slut. Klockan blir sex, sju och vid åtta börjar man nästan bli otålig. Vid nio tänker man att snart, snart. Men det händer inte. Kvällen är helt okej.
Helt okej kanske inte låter så fantastiskt för någon annan. Men det finns inga ord för hur lättad jag är, jag kan inte sluta le. Jag klarade mig! Jag klarar mig! Ingen ångest, en hel kväll utan panik. Jag minns inte ens senast det hände, jag har haft ångestattacker varje dag de senaste åren. Varenda jävla dag. Så helt okej kanske inte låter så fantastiskt, men det är så mycket bättre än jag någonsin hade förväntat mig.
Hela inlägget blev nog snurrigt och dåligt skrivet nu men jag är så förvånad att jag inte ens kan tänka. Jag gråter nästan av lättnad just nu.
Så kommer kvällen. Jag väntar liksom bara, vet att det kommer när som helst. Smärtan i revbenen, andetagen som tar slut. Klockan blir sex, sju och vid åtta börjar man nästan bli otålig. Vid nio tänker man att snart, snart. Men det händer inte. Kvällen är helt okej.
Helt okej kanske inte låter så fantastiskt för någon annan. Men det finns inga ord för hur lättad jag är, jag kan inte sluta le. Jag klarade mig! Jag klarar mig! Ingen ångest, en hel kväll utan panik. Jag minns inte ens senast det hände, jag har haft ångestattacker varje dag de senaste åren. Varenda jävla dag. Så helt okej kanske inte låter så fantastiskt, men det är så mycket bättre än jag någonsin hade förväntat mig.
Hela inlägget blev nog snurrigt och dåligt skrivet nu men jag är så förvånad att jag inte ens kan tänka. Jag gråter nästan av lättnad just nu.
.
girl you gonna show the world that something good can work and it can work for you
Day 02 → Something you love about yourself.
Det här kan vara den svåraste punkten av alla.
Jag älskar när jag släpper den där osäkerheten när jag träffar nya människor eftersom jag blir ganska rolig och intressant att prata med då, jag älskar att jag har lyckats hitta världens finaste människor och håller kvar i dem trots att vi är så olika. Jag älskar att jag har styrkan att ta mig ur allt det här, att jag överlevde när det inte fanns något kvar att leva för och jag älskar att oavsett hur mycket jag hatar nästan allt med mig själv så låtsas jag aldrig att jag är någon annan.
Det här kan vara den svåraste punkten av alla.
Jag älskar när jag släpper den där osäkerheten när jag träffar nya människor eftersom jag blir ganska rolig och intressant att prata med då, jag älskar att jag har lyckats hitta världens finaste människor och håller kvar i dem trots att vi är så olika. Jag älskar att jag har styrkan att ta mig ur allt det här, att jag överlevde när det inte fanns något kvar att leva för och jag älskar att oavsett hur mycket jag hatar nästan allt med mig själv så låtsas jag aldrig att jag är någon annan.
And I'm quite aware we're dying
Hur ska jag veta om jag vill ha dig eller om jag bara njuter av någons närhet? Det kanske inte är just din lukt på min kudde som gör mig varm i hela kroppen, utan faktumet att jag sluppit somna ensam. Det kanske inte är just ditt leende som är så fantastiskt, utan tanken på att jag kan få någon att le så där. Det kanske inte är så att jag behöver dig egentligen, för jag saknar fjärilsboet i magen, jag saknar leenden på spårvagnen jag inte kan kontrollera. Du ger mig inte det. Du ger mig bara tröst, en tillfällig räddning. Och jag vill inte göra så här mot dig. Jag måste ta mig ut innan det är för sent. Det är bara det att jag fortsätter tänka "tänk om". Tänk om det bara tar tid. Jag är inte säker på om jag kan bli kär längre, så hur ska jag kunna avgöra när det är dags att släppa taget?
Kanske har det lite att göra med hur rädd jag faktiskt är för sådant här. Jag kanske inte klarar av det ens om jag försöker. Men jag fortsätter att leva i tron om att när någon riktigt bra dyker upp så kommer jag vara redo att krossa muren och inte tveka en sekund. Det blir inte så lätt egentligen, det förstår väl till och med jag. Men så här svårt ska det inte vara. Så här fel ska det inte kännas.
För visst kan du få mig att småle ibland, men aldrig att jag skrattar tills luften i mina lungor tar slut. Du kan få mig att sluta gråta men aldrig att le genom tårarna. Du får inte fram några känslor ur mig. Och jag har tvekat så många gånger, det finns så mycket jag avskyr hos dig. Du är arrogant och trångsynt och egentligen inte ens speciellt fin. Och jag vill inte fastna här, jag vill inte drunkna här. Medelmåttiga känslor och lagom kär har aldrig funkat för mig, det räcker inte ens halvvägs. Jag måste svimma bara av att du ser på mig, hela min kropp måste reagera när jag hör din röst och jag måste skrika på dig tills rösten tar slut. Och vi kommer aldrig att komma dit. Vi kommer alltid att vara lagom, och jag är säker på att någon skulle älska den tryggheten men inte jag.
Jag önskar jag kunde säga att jag är ledsen men jag är nog inte ens det. Det är så skönt att bli av med dig, så skönt att slippa låtsas att du är något jag ville ha. Men om jag hunnit såra dig ber jag om ursäkt.
Kanske har det lite att göra med hur rädd jag faktiskt är för sådant här. Jag kanske inte klarar av det ens om jag försöker. Men jag fortsätter att leva i tron om att när någon riktigt bra dyker upp så kommer jag vara redo att krossa muren och inte tveka en sekund. Det blir inte så lätt egentligen, det förstår väl till och med jag. Men så här svårt ska det inte vara. Så här fel ska det inte kännas.
För visst kan du få mig att småle ibland, men aldrig att jag skrattar tills luften i mina lungor tar slut. Du kan få mig att sluta gråta men aldrig att le genom tårarna. Du får inte fram några känslor ur mig. Och jag har tvekat så många gånger, det finns så mycket jag avskyr hos dig. Du är arrogant och trångsynt och egentligen inte ens speciellt fin. Och jag vill inte fastna här, jag vill inte drunkna här. Medelmåttiga känslor och lagom kär har aldrig funkat för mig, det räcker inte ens halvvägs. Jag måste svimma bara av att du ser på mig, hela min kropp måste reagera när jag hör din röst och jag måste skrika på dig tills rösten tar slut. Och vi kommer aldrig att komma dit. Vi kommer alltid att vara lagom, och jag är säker på att någon skulle älska den tryggheten men inte jag.
Jag önskar jag kunde säga att jag är ledsen men jag är nog inte ens det. Det är så skönt att bli av med dig, så skönt att slippa låtsas att du är något jag ville ha. Men om jag hunnit såra dig ber jag om ursäkt.
my insecurities could eat me alive
Day 01- Something you hate about yourself.
Jag hatar det mesta med mig. Jag hatar mitt utseende, jag hatar hur jag skrattar när jag är rädd, jag hatar att jag aldrig släpper någon riktigt nära inpå och jag hatar att jag inte vill göra något med mitt liv. Jag hatar min näsa och mitt hår, jag hatar att jag har svårt att gå ner i vikt och att jag jämt och ständigt har ont någonstans. Jag hatar min ångest och jag hatar att jag tror att ingen kan älska mig. Jag hatar att jag tror att det är jag som har orsakat min depression och att jag inte klarar av att prata om det. Jag hatar att jag aldrig har haft en pojkvän och inte vet om jag kan bli kär längre, och jag hatar hur jag bara gråter när jag egentligen inte orkar.
Och mest av allt hatar jag att jag hatar mig så.
Jag hatar det mesta med mig. Jag hatar mitt utseende, jag hatar hur jag skrattar när jag är rädd, jag hatar att jag aldrig släpper någon riktigt nära inpå och jag hatar att jag inte vill göra något med mitt liv. Jag hatar min näsa och mitt hår, jag hatar att jag har svårt att gå ner i vikt och att jag jämt och ständigt har ont någonstans. Jag hatar min ångest och jag hatar att jag tror att ingen kan älska mig. Jag hatar att jag tror att det är jag som har orsakat min depression och att jag inte klarar av att prata om det. Jag hatar att jag aldrig har haft en pojkvän och inte vet om jag kan bli kär längre, och jag hatar hur jag bara gråter när jag egentligen inte orkar.
Och mest av allt hatar jag att jag hatar mig så.
