You ran away, you're all the same

Day 04 → Something you have to forgive someone for.

"Have to" känns inte som rätt ord kanske. Jag snarare önskar att jag kunde förlåta.
Jag önskar att jag klarade av att lita på honom, att hans få samtal räckte för att ta tillbaka alla ångestfyllda nätter, all självhat jag byggde upp varje dag som han inte hade tid att bry sig om sin dotter. Att jag kunde tänka "strunt samma" och låta det vara. Men han ligger bakom så mycket av allt det här. Det är tack vare honom jag inte kan känna mig älskad, som jag byggt upp alla dessa hinder för mig själv. För vem kan älska mig om inte ens min pappa gör det? Vem skulle stanna, när den viktigaste personen i mitt liv lämnade mig?
Men trots allt han gjorde så har jag försökt att förlåta honom. Jag betedde mig precis som vanligt, i hopp om att det skulle bli det. Jag tänkte att om jag bara gav det tid så skulle jag förlåta honom till slut. Men jag börjar inse att det kanske aldrig händer. Jag kanske aldrig kommer kunna göra det, och det kanske är för det bästa. Jag skulle inte klara av att bli sviken av honom en gång till. Men samtidigt så vet jag inte hur jag ska gå vidare utan honom.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0