Och det värsta är att om hon skulle läsa det här skulle hon anta att det handlade om någon annan

Jag vill att du ska sakna mig. Inte så du dör kanske, men sådär så vissa kvällar känns helt mörka och fel när inte jag finns där längre. Jag vill att du ska ha dåligt samvete och undra om vi kanske hade fixat det trots allt. Om vi kanske hade blivit okej tillsammans. För jag vet att vi hade det. Och jag vill bara att du ska veta det ibland. Jag vill att du ska gå in på min blogg ibland, inte kunna låta bli att le lite när du ser att jo jag klarar mig faktiskt bättre nu. Att jag raderade alla självmordsbreven, att jag ler för mig själv på bussen ibland. Jag vill att du ska bli lite lättare i hjärtat då. Men jag vill att ditt hjärta ska bli lite tyngre ibland också, när du läser om hur mycket sämre det blev när du försvann. Hur otroligt mycket jag fått gå igenom, utan dig. Jag vill att det ska klumpa sig i halsen och suga i magen och kanske tåras lite i ögonen. Jag vill att du ska läsa mina gamla kommentarer, le lite år hur små vi var. Hur mycket vi förändrats. Gråta lite när jag har skrivit att jag älskar dig. För jag älskade dig. Så mycket. Tydligen för mycket. Ibland undrar jag inte om en del av mig aldrig slutade älska dig. Den delen som inte himlar med ögonen när hon hör ditt namn. Inuti himlar jag inte. Inuti saknar jag. Så som jag önskar att du gjorde. Jag vill att du ska ångra dig, att du ska sakna mig. Att du ska minnas mig. Gör du det? Minns du hur jag räddade dig ibland? Hur du räddade mig? Hur vi skrattade, grät och pratade hela nätterna? För jag tror att du har glömt. Jag tror att jag slösade ett år på att älska någon som bara skulle glömma mig. Vips, så var du borta. Ingen som vann på det, bara jag som förlorade. Och det är inte värt det. Det var inte värt det. Inte om du inte minns oss.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0